Jag älskar att sitta i regnet. Det är något helande med det hela. Jag tror jag just nått det accepterande stadiet i en förändring. Det känns okej. Jag är på väg mot något nytt.
Nytt som har med sig saker som är bra. Jag tror också att det är fler förändringar på väg som är bra. Jag har lämnat det arga och besvikna stadiet och skyller inte allt på andra eller annat. Spela roll vems fel saker är.
Just nu står jag i ett läge där det finns två vägar. Glöm gammalt groll, och fokusera på vad jag kan göra. Eller fortsätt stå kvar och trampa av princip.
Visst är jag trött på att alltid behöva kicka igång saker själv. Visst skulle jag ibland vilja få hjälp eller vara viktig nog för andra för att de vågar ta första steget. Men jag vet att jag är viktig.
Varför tillbringar man så mycket tid åt att vara osäker?
Jag har verkligen blivit bättre på att rensa bort saker som tar energi och fokusera på det som får mig att må bra istället.
Jag tror på det här. Jag tror på att allt löser sig, för jag tror på mig. På min förmåga att förändra saker, och att förändra mitt mående. Hur skulle jag annars kunna sitta här i regnet och vara så lycklig?
Regn, det är som smärta. Det kommer innan lycka och solsken. Det tar inte bort det. Det är kanske därför jag tycker så bra om vatten. Det håller saker vid liv. Det påminner en om att man lever, att det finns massor av liv. Det föder nya möjligheter, för det får en att längta och det väcker tankar. Är man alltid lycklig, och är det alltid sol så tar man det förgivet, och snart uppskattar man det inte längre. Regn, fan vad jag hellre känner att jag lever än att det alltid är sol.
No comments:
Post a Comment