Annaisa: December 2009

Jag sitter på jobbet och läser lite harry i väntan på annat. Det är så mysigt den här årstiden när det är mycket snö. Visst besvärligt ibland men så underbart. Det är som att rötterna växer fast på riktigt igen. Livet har så mycket som jag väntar och längtar till. Men många pusselbitar ska på plats först. Ett jobb så att vi har råd med hyra och bröllop är första prioritet. Men det är mys. Julafton var mysigt de tre timmar jag fick. 12 timmar jobb och sen fick jag agera taxi eftersom att färdtjänst och taxi inte fungerar i stan. Men jag fick de stunder jag behövde så jag är mycket nöjd. De tre senaste dagarna har varit jättemysiga. Tias kom i lördags, per och lite andra gäster. Det blev middag och en extra julafton med de paket mattias inte hunnit få ännu. Han är så fin, och min jul är nu komplett. Nu är det jobb i några dagar och försöka hinna med mellandagsrean. Puss

Så ja jag ska alltså gifta mig.
En sådan där fantastisk upplevelse som bara händer en gång i livet ( har jag gett mig fan på iaf )

Ja hur hände det hela. Efter många års av och till med denne man så fick jag äntligen något slags syre till hjärnan efter alla dessa år av tvekande. Jag tror det var alla resor, och allt var helt plötsligt solklart.

Tre dagar efter hemkomsten från USA stack jag till sollefteå där magin skedde. Jag förklarade mina känslor och vi var ett par igen. ( Riktigt så smärtfritt var det kanske inte, men vi säger så så länge )
Någon vecka senare åkte vi förbi Åsele ( där vi möttes första gången ) på väg till Umeå. Vi tog en promenad till brunnen där vi satt dagen efter kvällen vi träffats för fyra år sedan, och jag åt en spirello glass minns jag ( också kallad Twister numera ) Där försökte jag mig på att fria, men det förstod han inte min man, så jag fick ta i med hårdhanskarna och sa till honom att;

´Fattar du inte att jag friar till dig?!!?!?`

´Va!? Gör du nu?! nä men det ska ju jag göra!` Blev hans svar, vilket jag tog som ett JA.

Sedan gick vi en promenad runt byn och tog mysiga vinter bilder. ( Den 14 oktober ska jag också tillägga att det var )
Och på den stigen är det. Vi är inne på vårat femte år som själsfränder så det är på tiden tycker jag. Och jag har inte ett ändaste tvivel, ( även om vi bråkar om diskborstar ibland, det är ju skillnad du vet )

Så livet kunde inte bli bättre egentligen. Jo det är klart barn var det ju också, och en stadig inkomst, men det är väl sånt som kommer med åren. Man behöver ju inte skynda med allt. ( Även om man gärna vill ) Skynda långsamt, är ett lagomt motto känner jag.

Så nu har jag det jag behöver, en het man som diskar, städar, bär min packning och lagar mat åt mig.
Ne skämt åsido ( även om det faktiskt är sant, helt tokigt envis är han ibland ) Så har jag inte bara den människa som gör mig hel, jag har den människa som bäst visar mig hur hel jag redan är och inspirerar och motiverar mig till allt jag bara skulle våga drömma om. Allt jag längtat efter så länge är plötsligt möjligt, inte bara för att han är med i bilden på riktigt igen. Utan för att han är en av de saker jag längtat efter så länge ( även om jag haft tillfällig sinnesförvirring i några år, jag skyller på klimatförändringarna )

Ne det var välbehövda år ifrån varandra som varit nödvändiga för att vi idag står här som egna och självständiga människor idag. Vi har byggt upp egna liv och personer så nu är det tillåtet att klänga på varandra igen, och det ska vi göra resten av livet.