Tjitt jag kan fortfarande inte fatta att Danni är hemma igen. Jag brast ögonblicket jag såg henne, allt jag av någon anledning inte släppt ut under tiden hon varit borta kom på samma gång. Och det strömmar fortfarande ut så fort jag tänker på det. Hon är hemma. Min Danni är hemma.
Jag tänker inte hålla på något mer, nu hur smörigt eller besatt det än låter så är det sant.
Det gör inget, för min kärlek till henne är inte mätbar och jag vill bara skrika ut hur mycket jag älskar henne.
Jag förstår inte själv hur en människa kan få en annan att känna sig så hel. Jag förstår ingenting. Det bara är, och jag är bara lycklig över att äntligen fått hålla om henne igen, pussa på henne, hålla hennes hand. Höra hennes röst. Veta att hon är trygg och säker. Fått se henne frisk och lycklig. Att vi fortfarande är detsamma.
Jag är fortfarande bara så överrumplad. Jag har som ställt in mig så mycket på att få vänta och sakna henne att jag inte kan förstå att hon är hemma igen.
Men jag är också mycket tacksam över den tid jag framförallt har fått med Lisa. Det finns inte ord för dig heller. I allt ni gör och allt ni är, ni inspirerar mig. Och jag vet att vad som än händer i framtiden så kommer jag alltid att klara mig för ni har gett mig styrka för en evighet.
No comments:
Post a Comment