Inspirationen flödar som aldrig förr inom mig, kanske för att jag hittat det jag vill arbeta med eller kanske det i kombination med att jag faktiskt utvecklats och förändrats ganska mycket de senaste två åren. Helt klart känns det som att en mognad inför mycket har lagt sig. Både äktenskap och vuxenliv har börjat te sig naturligt och jag har funnit ett lugn samt känner mig hemma i båda på riktigt nu.
Nog kommer man att lära sig hela livet. Av livet, om livet. Men att äktenskap skulle bidra så mycket hade jag ändå inte kunnat ana. Jag förvånas fortfarande över bådas utveckling och mognad samt inte minst tålamod med varandra.
Då hade man varit gift i ett och ett halvt år då helt plötsligt. Tiden går bara snabbare varje år, eller flyter bara rutiner ihop mer idag så det känns så. Ne jag är fast besluten om att åren går snabbare och snabbare. Inte mycket att göra åt, bara att göra som jag alltid gör, work with it!
Ja ett och ett halvt år, känns som bara några månader. Det är trots allt en väldigt kort tid om man jämnför med en livstid. Därför minns jag våra första månader 2005 fortfarande som igår ibland, och det är lätt att röra till tidsperspektivet i huvet när man efter 4-5 år återförenas igen. Tiden tillsammans blandas ihop, då och nu. Ganska fint tycker jag, tiden emellan har varit extremt viktig, men spelar ändå på något sätt ingen roll nu. Ett sånt där parti man måste ta sig igenom men som man inte riktigt minns efter ett tag. Som en sjukdom, alla vet att man mår för jäkligt av att ha magsjuka, men det är inte förrän man får det igen som man verkligen minns. Mellan gångerna glömmer kroppen.
Så tror jag det är med allt. Människans kropp och sinne är fantastisk på att glömma, och rensa ut det som är onödigt just nu.
Dock finns det saker som man aldrig glömmer. Derimot tror jag att det är något man kan påverka mycket själv. Men det kräver mer eller mindre arbete med sig själv, precis som allt annat. Den fasen är jag i nu, äntligen redo att reda ut allt trassel så att säga. När man kommit så långt att det inte begränsar ens liv längre, men kanske ändå påverkar tillräckligt mycket för att ta tag i det är ett måste. Ja där är jag.
Jag har gått igenom sorg, skam, ensamhet
Jag har gått igenom ilska, hämnd orättvisa
Jag har gått igenom att lämna det bakom mig, må okej känna att det inte styr längre
Jag har gått igenom återfall, när kroppen krampar och släpper ut allt som faktiskt inte var bearbetat
Jag har gått igenom att inse att jag bara förträngt
Jag har gått igenom att acceptera att jag inte har läkt, att det är okej. Att man kan känna skam, ensamhet, ilska, hämnd, lugn, accepterande, krampa, må okej, förtränga och ändå vara lycklig på samma gång.
Jag har gått igenom att inse att inte acceptera rollen som offer.
Jag har gått igenom att inse att det är okej att ha varit ett offer.
Jag har insett att jag inte vet allt och att det kommer att ta tid att komma över, kanske aldrig men ändå må okej i det
Jag har insett att jag inte vill glömma, för det har hjälpt mig bli den jag är och jag vill inte vakna upp en dag och inte minnas och inte kunna hjälpa eller förstå dem som gått igenom samma saker. Det känner jag tacksamhet över, inte det som hänt. Utan att jag nu kan känna så.
Där är jag. Känslorna finns kvar, minnena finns kvar, men det gör inte längre att jag känner mig i underläge eller kränkt. Så nu ska jag skriva om det, inte här, men en historia om mig. För mig själv, våga sätta ord på det. Se min tidsresa framför mig och samla ihop fragmenten till en historia. På så sätt kunna sortera när känslor dyka upp, kunna kategorisera och se det för vad det är. Förhoppningsvis se något jag inte tidigare sett och lära mig något nytt om mig själv.
Ja klockan är mycket och jag har inte skrivit på ett tag. Då blir det alltid ett hoppande mellan tankar och områden. Men visst är väl det fantastiskt, att hjärnan kan rymma så mycket på samma gång utan att man ska tappa förståndet. Att ändå någonstans kunna sortera. Vissa dagar är det naturligtvis svårare än andra. Men fortfarande imponerande. Vad hjärnan kan göra, vad min hjärna kan göra. Och visst är det skönt att vara stolt över sig själv.
Ne jag har hittat mitt forum i livet. Teckenspråket och tolklinjen har redan efter knappt ett år gett mig så mycket. Det känns som att världen har sovit och just vaknat igen, fast på ett sätt som den inte vaknat förr. Ja jag är salig över livet som vanligt.
Jag har helt enkelt bara saknat mig själv, och äntligen hittat tillbaka. Grymt skönt att kunna umgås med sig själv igen.
Ja med det ska jag försöka lägga mig. Nu kan man kanske sova, lite babbel brukar vara tricket. Även om ingen lyssnar. Ut med det bara! det är det viktiga. Ja godnatt.
Och pusss på er
No comments:
Post a Comment